hästblogg

jag började som en liten hästgalen tjej på 4 år till att bli den jag är idag..
allt började på en liten gård utanför Hällevadsholm, kallad Lössbo Ponny fritids.
Där jag blev helt förälskad i en vit lite större shetlandsponny vid namn Benji,
hade han på ridläger och allt, tills jag en dag växte ur han och han flyttade.
Jag bytte ridskola kommer inte riktigt ihåg hur gammal jag var.
Började rida på en till ridskola som heter Munkedals Ryttar Förening,
jag var inte så stor kanske var 9 år men blev förälskad i en
av stallets största hästar vid namn Marato, helt underbar häst enligt mig, lat enligt andra.
Vi var med på en tävling på klubben en gång där vi blev 5:a, stolt liten unge
på den mega hästen, hehe..

Tiden gick och jag slutade utvecklas, så slutade både på Lössbo och MRF.
började ist på en ridskola i Tanum, TaRK.
Haha, fastnade för en söt men sur arab eller anglo-arab, PrizC eller Prisse.
Ingen kunde hoppa som honom, jag var kär..
Men så fick jag för mig att jag skulle gå tillbaka till Lössbo ett tag..

Under tiden då jag red både i Munkedal och på Lössbo kom en söt liten hingst in,
vid det söta namnet Dahlåkras Hero. En B-ponny, fux, med stor maffig lykta och helt underbar.
Det första jag sa när han kom in i stallet, en dag ska det vara du och jag.
Ung som jag var 11-12 år, ville ha en egen ponny såklart.
När han tillslut blev vallack och skulle börjas rida, så var jag först på plats,
red honom genom många ridläger och små hopptävlingar med vinst.
Men en dag får jag sms från min ridlärare som frågar om jag är intresserad att
köpa Hero, för att ridskolan ska läggas ner.
Jag blev ju skitglad, tjatade på mamma som gav sig nästan direkt, förvånadsvärt.
Visste ett stall i närheten där jag kunde få stallplats, men han var för dyr,
så tog han på foder för ev. senare köp, om priset skulle sänkas,
för han kostade hela 40.000:- nästan inget utbildad.

Plötsligt stod han där, i ett stall och var precis som min egna ponny,
den helt underbaraste, mysigaste ponny i hela världen.
Han var busig och slängde gärna av mig, so what!
Det var en helt otrolig upplevelse, men tiden gick fort och jag växte
eller så krymte han. Då jag var tvungen att ge tillbaka honom, eftersom
inte priset ändrats under då jag hade honom + att han hade dåliga hovar.
Det gjorde ont i själen att se honom för sista gången, var i stallet tidigt
dagen han skulle åka, gick runt med honom hela dagen.
Grät gjorde jag som aldrig förr. Men det värsta var när han skulle in i transporten.
Tyckte jag såg hans ögon rinna, då brast det totalt för mig.
Jag saknar honom så otroligt mycket!
Han är kvar hos hon som ägde ridskolan, men han står på en ridskola i Ljungkile eller Lysekil?
Hoppas jag snart får träffa min älskade plupp igen.

Tiden gick och jag hade ju vart utan ridskola i över 1,5 år.
Bytat skola och allt, hade hört om en annan ridskola i Munkedal,
Munkedalsridklubb, Mrk.
Prov red med en kompis och bestämde mig direkt för att börja där.
På Mrk har det ett såkallat fodervärdssystem, man kan vara fodervärd åt
en häst på ridskolan, som man då tar hand om på helgerna.
Jag som hade vart utan häst i då över ett halvår bestämde mig för att
se om jag kunde få någon häst. Det fick jag, världens raraste häst,
största hästen i stallet dessutom. Bella Liza tog mitt hjärta med storm.
En blandras med Lettiskt Halvblod och gud vet vilka raser, arab också.
Belliz som hon kallades var helt underbar, busig men ändå så lugn.
Vi tävlade några CR, med rosetter med hem.

MEN, en dag.. Fick jag ett sms att Belliz är jätte halt.
Jag tänkte - nejjjj. Jag hade inte en aning om vad jag skulle ta mig till.
Veckan därpå fick jag reda på att det var en fraktur i benet, som kanske 
kunde läka sig. Så hon fick stå och boxvila, men det blev inte bättre.
Promenerade varje helg i slutet. Hon stod i sin box så länge utan att något hände.
Det sårade mig bara genom att se henne stå där. Tills min ridlärare sa att 
de skulle ta in en ny häst till mig tillfälligt. För att se om Belliz blev bättre.
Veckan efter kom en märkligt mager krabat vid namn Bacardi, importerad från Lettland.
Jag blev tagen men förälskad. Började så smått rida honom varje dag på
vardagarna. Han var inte så utbildad, men han kunde ju sitt.

Det gick ca en månad till, Belliz blev inte bättre. Det var dax för henne att gå.
Att försvinna ur mitt liv, springa runt som vilken häst som helst.
Utan att behöva ha ont, det var en stor lättnad men en ännu större sorg.
Borrade in min näsa i hennes päls och gick bara där ifrån utan att vända mig om.
Det är det jobbigaste jag någonsin gjort.. 
Men hon har det bättre nu, det gör mig glad. JAG SAKNAR DIG!

Så nu kommer vi fram till NUET, jag står kvar med min älskade Bacardi,
han har musklat till sig och lärt sig både det ena och det andra.
Löshoppad på 1.30 cm, hoppad med ryttare 90 cm.
Jag kan inte säga mer än att jag har haft otrolig tur, för Bacardi
har verkligen snuddat vid mitt hjärta så nära som det går.
Har haft han i 5-6 månader nu tror jag om jag inte räknat fel.
Det är galet och jag ser SÅ fram i mot att komma ut på tävlingsbanorna med honom.


Dahlåkras Hero <3


Bella Liza, vila i frid. <3


<3



DÅ!

nu! Bacardi <3


Tack för ditt tålamod att läsa igenom allt,
behövde få skriva av mig.